Romanian Painter, 1838-1907 From 1848 he trained in Bucharest with various church painters, producing icons and religious mural decorations. These works, which soon attracted attention, were influenced in style by the Viennese classicism widespread in the Romanian principalities in the early 19th century and by the Italian academicism established there after 1850 by Gheorghe Tattarescu. The earliest of his known paintings are in the church of SS Constantin and Elena at Baicoi, where his signature can be seen beside that of Nita Pereescu on the icon of St George (1853). He subsequently painted a series of icons (1854-5) at Caldarusani Monastery. In the later ensembles he was assisted by his older brother Georghe Grigorescu, who participated under his direction in the decoration of churches, such as those of the Zamfira (1856-8) and Agapia (1858-60) monasteries. In Nicolae's paintings at Agapia, classicism in Romanian art reached its highest point. The royal icons are distinguished for the elegance of the figures, both in their attitudes and in their drapery.   Related Paintings of Nicolae Grigorescu :. | Porfile of a Young Girl | Self-Portrait | Madchen im Spiegel | Interieur in Vitre | Saint Nifon |
Related Artists:
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.
Herbert Paus
American Artist , 1880-1946
Andre Gill
1840-1885,was a French caricaturist. Born Louis-Alexandre Gosset de Guines at Paris, the son of the Comte de Guines and Sylvie-Adeline Gosset, he studied at this city's Academy of Fine Arts. He adopted the pseudonym Andre Gill in homage to his hero, James Gillray. Gill began illustrating for Le Journal Amusant. Gill, however, became known for his work for the weekly four-sheet newspaper La Lune, edited by Francis Polo, in which he drew portraits for a series entitled The Man of the Day. He worked for La Lune from 1865 to 1868. When La Lune was banned, he worked for the periodical L'Eclipse from 1868 to 1876.